I guess time will tell...

Antar att tisdagen blev för mycket för mig, först var jag tvungen att åka hemifrån, igen! Och även om jag inte är rädd för att åka tåget var det ändå jobbigt att lämna min trygghet och mina föräldrar, sen när jag kom till Västerås var det vernissage och efter det vågade jag mig på att ta bussen hem och eftersom jag kom hem vid 4 tiden var det i princip bara att komma hem och packa upp väskan och sen göra sig iordning lite för att dra hem till Klara där några från klassen var, och väl där kunde jag inte slappna av alls, det kröp i kroppen och vid halv 9 drog jag hem, försökte somna ungefär vid 11 men vaknade med panik igen vid 12.. Detta var den värsta natten sen det hände och jag försökte nå min granne men när inte hon svarade ringde jag Anna och sprang dit och fick sova där! Medan jag sprang hem till henne ringde jag mamma och sa att hon fick åka hit så fort hon kunde och därmed är jag nu redan hemma i Herrljunga igen! Pappa kom och hämtade mig igår kväll och vi kom till Herrljunga vid midnatt i natt. Usch, jag hatar att må så här och att det förstör så himla mycket av mitt liv, men som alla säger, detta är en tid som kommer vara jobbig men att jag kommer att må så himla mycket bättre när jag tar mig ur det! Jag hoppas verkligen det och jag vill verkligen klara av att bli bra och våga göra saker och ting igen!
Det är sjukt hur ens tankar kan förstöra för en och att det skall vara så himla svårt att ta sig igenom det visste jag inte, men jag skall klara det! Oavsett om det innebär att jag får börja äta mina tabletter eller ej så skall detta inte få förstöra mig..



Kommentarer
Postat av: Madeleine

Åh Linda. För varje steg framåt tar man två steg tillbaka, det tar tid... Hur vill du göra nästa helg, vi kan strunta i utgång o bara laga middag o snacka här hemma? Jag kan hämta dig/köra hem dig så slipper du tåg o bussåkning själv! <3

2012-06-07 @ 16:54:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0