SURPRISE PARTY
En trött, sliten och lite smått bakis Linda sitter här i soffan och skriver efter att ha haft den bästa kvällen på väldigt länge igår : ) Måste säga att jag verkligen älskar mina vänner, de är dem bästa som finns ♥
Sen en månad tillbaka ungefär har jag och Linn försökt planera ihop en rejäl utekväll för igår. Dels för att fira att jag fyllt år, men även för att ordna en sista fest i min lägenhet och även fira att det snart är sommarlov.. Vi hade väl fått tag på ett tiotal personer och fram till i måndags var allt fortfarande spikat! Sen började smsen och telefonsamtalen rulla in där folk en efter en börjar avboka så till slut såg det ut att bara bli jag, Martina, Linn, Sara och Fredrik som skulle ut men igår runt lunch banga även Sara och Fredrik ur, så jag taggade för en kväll med bara Martina och Linn.. Var jätte besviken men tänkte att man får göra det bästa av situationen så jag och Martina gjorde iordning oss här hemma hos mig och satt och väntade på att Linn skulle komma hit för att vi sen skulle dra iväg och köpa lite mat... Men istället baknar det på dörren och där utanför står alla mina vänner! Alla som från början sagt ja till att komma : ) Jag blev så chockad! Stängde dörren direkt och visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra, så jävla glad var jag! Jag älskar sånt här! Jag älskar att göra sånt för andra men det har aldrig varit någon som har gjort det för mig, förrens nu ♥
Första halvtimmen var jag fortfarande väldigt chockad och visste inte riktigt vad jag skulle göra.. Vi satt alla och åt, drack och spelade lite spel samtidigt som musiken var igång på högsta nivån : ) Efter någon timme rulla det in lite mer folk och alkoholen flödade. Jag var sjukt glad och peppad hela kvällen lång! Kramade om alla vänner och tackade för att de fixat detta. När humöret var på topp drog vi alla vidare ner på stan och hamnade inne på Håpes där vi släppte loss på dansgolvet och varvade dansen med goda drinkar. Jag och Martina var kvar till stängning innan det var dags att dra vidare.. En sjukt lyckad kväll, bästa på väldigt länge ♥ Kvällen resulterade i mycket alkohol, trötta fötter, baksmälla och bilder och filmer från gårdagen! Tyvärr inte bloggdugliga så de behåller jag för mig själv ; )
Tusen tack alla som var med igår och tack till alla som fixade med detta. Älskar er!
365 days later
10 maj 2012! Ett datum då mitt liv förändrades.
Idag kan jag säga att den dagen förändrade mitt liv till det bättre, men just den dagen, den 10 maj 2012, var jag på botten. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den dagen. Det var den dagen som jag fick en panikångest attack!
För mig är inte panikångest något främmande eftersom min mamma har haft det när hon var i min ålder och det är något vi alltid har pratat om i vår familj. Men den dagen var panikångest den sista tanke jag hade. Jag var helt säker på att jag var döende. Cancer var den tanke som dök upp hela tiden, jag var helt säker på att jag hade fått cancer och jag började genast tänka på alla dumma val man gjort i livet.. Varför solade jag solarium? Varför har jag aldrig tagit en sänka eller alla andra prover? Vad kan jag ha gjort för att förhindra detta? Varför har jag inte lyssnat på min kropp ordentligt? Allt bara rusade runt i huvudet, tankarna var så otroligt många och just då ville jag bara hem, inte hem till Eskilstuna utan hem till min familj. Som tur är var min klass med mig i Stockholm den dagen och Klara stannade vid min sida hela dagen.. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och dem bad mig åka till akuten eftersom de inte kunde veta vad det var som var fel, men det fick mig bara att må ännu sämre, jag är nämligen livrädd för läkare och sprutor. Istället tog Klara med mig hem till hennes föräldrar i Stockholm och efter att ha varit där en stund kunde jag äntligen slappna av och jag började må lite bättre igen. Åtminstone såpass att vi klarade av att åka till centralstationen och ta tåget tillbaka till Eskilstuna.
När jag tänker tillbaka så mådde jag dåligt redan när vi satte oss på tåget ifrån Eskilstuna på morgonen. Jag hade en oro i hela kroppen, jag kunde inte slappna av, satt på helspänn hela tiden. En av de jobbigaste känslorna var att jag hela tiden kände att jag behövde ha tillgång till en toalett. Om jag fick bestämma hade jag velat springa på toaletten var femte minut, Jag kommer tydligt ihåg att jag planerade när och var jag skulle kunna gå på toaletten och det var när dessa planer inte längre fungerade som panikattacken kom på riktigt. Vi skulle gå från ett museum till ett annat och jag hade ingen uppfattning om hur långt det var emellan dem vilket gav mig panik. Kände mig svimfärdig, varm, illamående.. allt på en och samma gång. I vanliga fall vet jag små knep för att få bort dessa känslor men ingenting fungerade och det var då helvetet bröt loss.
Senare på kvällen när jag väl hade kommit hem till min lägenhet ringde jag min mamma. Konstigt nog hade jag inte ens tänkt tanken att ringa mamma när jag mådde som sämst, men det gjorde jag sen. Jag grät och sa att jag att jag mådde dåligt och berättade vad som hade hänt och sa att några ifrån klassen trodde att jag hade fått panikångest. Mamma satte sig på första tåget dagen efter. På kvällen trodde jag att jag skulle klara av att vara ensam. Sandra och Anna kom förbi med en påse godis och sa att jag kunde ringda dem när som helst, det fick mig att tro att jag skulle klara av att vara själv, men jag hade fel. När de gick började jag gråta och oron kom krypandes. Jag sprang direkt över till skolan där jag visste att Anna var och den natten sov hon hos mig. Värsta natten någonsin! Kunde inte sova, var uppe varje timme..
Dagen efter var det heldag i skolan. Gick även till vårdcentralen och där trodde dem att jag hade urinvägsinfektion. Sedan kom mamma, och då släppte all oro. Jag kände mig i princip som vanligt igen och var glad över att allt det hemska var över.. Men återigen hade jag fel. När jag och mamma senare den kvällen gick och åt på en restaurang fick jag återigen en panikattack och vi var tvungna att gå därifrån innan vi hann äta upp efterrätten. Det var nu vi var övertygade om att det var panikångest jag hade fått. Försökte få en akuttid men det gick inte, det enda jag fick var numret till en akutpsykmottagning som jag kan ringa dygnet runt och då skulle dem kunna komma hem till mig om jag inte skulle kunna ta mig till dem. Detta gjorde mig lugnare och trodde faktiskt att jag skulle klara av att vara själv när mamma åkte hem på söndagen. Men oj vad fel jag hade! Klarade inte av att sova själv de närmsta tre dagarna och på onsdagen åkte jag hem till Herrljunga. Väl hemma mådde jag helt okej, visst var det sämre än innan den 10 maj, men jag hade inte lika mycket ångest och när jag kom tillbaka till Eskilstuna klarade jag av att sova själv. Däremot klarade jag inte av vardagen. Jag kunde inte åka buss, jag fick ångest när jag stod i långa köer i affärerna, jag hade jätte svårt att äta.. ja allt var i princip kaos!
Den 5 juni, knappt en månad efteråt gick jag och lade mig som vanligt.. Vaknade två timmar senare, runt midnatt, med panik! Knackade på hos min granne, fick inget svar, ringde Anna i klassen och när hon svarade sprang jag dit. Dagen efter fick jag nog, pappa var tvungen att hämta mig nu!
Då trodde jag att jag skulle bli "frisk" av att vara i hemma i Herrljunga hos min familj, men inte då! Jag skulle jobbat inom hemtjänsten men klarade inte av det och i början av juli började jag äta antidepressiva tabletter. Och sen dess har jag ätit dem. Har vart tvungen att ändra dosen två gånger och först nu mår jag äntligen bra igen! Sen februari månad känner jag mig levande. Ångesten är iprincip borta, oron finns inte hos mig dagligen längre och jag gör för första gången saker som jag vill göra. Sen februari mår jag alltså bra. Hade en svacka för någon vecka sedan men den kom jag snabbt ur och det är tack vare min familj och mina vänner. Känslan av att kunna vara ärlig mot dem och öppen om hur jag mår har hjälpt mig något enormt. Allt och alla vet om att jag har panikångest och att jag kan bli sämre, därför behöver jag inte skämmas över att säga att jag mår dåligt ena dagen och sen bättre nästa. Jag har gått på KBT samtal sen augusti och dem har verkligen hjälpt. Jag har insett att saker i mitt förflutna har med panikångesten att göra, jag har lärt mig hur jag kopplar bort tankarna och hur jag kan slappna av. Utan KBT samtalen hade jag nog inte klarat av att gå klart skolan. Jag hade nog flyttat hem och fortfarande mått dåligt. Men ett år senare kan jag säga att jag mår bra, bättre än innan panikångesten faktiskt. Det blir bättre!
/ L
Finally!
Alltså fy vilken sjukt jobbig vecka detta har varit hittills. Har inte velat blogga något eftersom det i så fall hade blivit ett väldigt argt och irriterande inlägg : ) men nu har all stress och irritation äntligen lagt sig.. I tisdags var jag i skolan från 08.00 till 19.30 (!), att jag inte sköt mig själv den kvällen är ett under. Har aldrig vart så trött och irriterad på skolan som jag var då. Detta grupparbetet har verkligen tagit kol på mig. Jag är så sjukt glad att vi inte har grupparbete i vår andra kurs för det hade inte jag orkat med. Oavsett vem man är med så kommer man alltid vara osams om något och sånt tar så mycket på ens energi. Men slut pratat om det nu! Kursen är tyvärr inte helt slut än, men den del som är kvar känns mycket lättare och jag hoppas verkligen att det inte tar för mycket av min tid för jag måste lägga ner all återstående tid på min andra kurs.
Tänkte i alla fall visa lite av de resultat som vi kom fram till under denna kursen. Uppdraget var alltså att komma på en kampanj om säkert sex där vår målgrupp var gymnasieungdomar.
Vi valde att plottra engelsk text på några av stolarna i skolans uppehållsrum
Vår idé är att dela upp lite skydd och informations foldrar i en goodiebag
På tre stora boxar staplade på varandra skall det sitta fyra olika affischer
6 maj
Ännu en heldag har spenderats i skolan, var där innan 9 i morse och kom hem lite innan 17.. Just nu är det kursen Informationsdesign i praktiken som tar upp all min tid. Vi jobbar i grupp och skall göra en kampanj om safe sex riktat till gymnasieungdomar, alltså jag blev så glad när vi fick briefen och tyckte det skulle bli sjukt kul att jobba med detta men just nu vill jag bara skjuta mig själv. Jag har helt tappat lusten och arbetet är så sjukt jobbigt, känns knappt att det är ett grupparbete.. men på onsdag är det över, nästan i alla fall! Då har vi redovisning av vår kampanj och efter onsdagen skall jag bara fokusera på min andra kurs, den roliga kursen : )
I alla fall.. efter skolan drog jag iväg till gymmet och nu sitter jag här och skall försöka skriva klart en uppgift till i morgon då vi har litteratursem. Efter det vill jag bara krypa ner i soffan och kolla på någon bra rysare, men får väl se hur det blir med det..
/ L
One year later
"Arg, ledsen, förbannad, förödmjukad, påhoppad, besviken, övergiven..
Ungefär en sammanfattning av hur jag mådde och kände mig under större delen av kvällen igår!
Ingen toppen kväll som jag hade förväntat mig med andra ord.
Nu är jag bara väldigt glad för att återigen vara hemma hos min familj ♥"
Ungefär en sammanfattning av hur jag mådde och kände mig under större delen av kvällen igår!
Ingen toppen kväll som jag hade förväntat mig med andra ord.
Nu är jag bara väldigt glad för att återigen vara hemma hos min familj ♥"
Så här lät det för exakt ett år sedan efter en otroligt misslyckad kväll med personer som jag trodde var mina vänner. När jag tänker tillbaka på den händelse så känner jag fortfarande en stor klump i magen, vad hände liksom? Hur kunde det hända? Var det detta som var den sista droppen vilket 4 dagar senare ledde till att jag fick panikångest? Men nej, inte tänka mer på det. Ett år har gått och jag har lämnat det bakom mig. Jag har rensat rejält bland mina vänner sen ett år tillbaka och jag trivs med det liv jag lever idag! Jag kommer aldrig låta mig själv hamna i en liknande situation igen. Kanske bör jag egentligen tacka för att det hände? Det fick ju mig att inse vilka som var mina vänner, vad jag själv står för och vilket slags liv jag vill leva...
this is Linda Stenqvist
Mitt namn är då Linda Stenqvist, jag fyller 24 år den 14 maj vilket är väldigt, väldigt snart : ) Sen snart två år tillbaka bor jag i Eskilstuna där jag läser Informationsdesign med inriktning rumslig gestaltning, vilket är en treårig högskoleutbildning på Mälardalens högskola. Mina dagar just nu består av plugg, plugg, plugg och sen lite mer plugg, haha! Nä riktigt så illa är det kanske inte, men dagarna slukas av plugget men förutom det brukar jag försöka spendera mina dagar med mina underbara vänner och även få till några timmar på gymmet. Jag är uppvuxen i en liten ort som heter Herrljunga i Västra Götaland och där bodde jag fram till att jag blev 20 år då jag för första gången flyttade hemifrån och bosatte mig i Trollhättan för att studera. Denna gång hade jag fått för mig att jag ville bli fastighetsmäklare men insåg redan under första terminen att detta inte var ett yrke för mig och min dröm om att få arbeta med inredning blev allt större och starkare. Men jag höll ut i ett och ett halvt år innan jag valde att hoppa av skolan och flytta tillbaka hem till mina föräldrar. Den tiden som jag bodde i Trollhättan var guld värd. Jag älskade varje dag och det var där jag mådde som bäst. Det var här jag blev mig själv igen efter att ha varit någon som jag inte gillade. Det var här mina ärr från ett tidigare dåligt förhållande försvann och jag började äntligen leva igen. Att flytta ifrån Trollhättan var ett jätte svårt beslut, visst avskydde jag skolan och utbildningen men jag älskade verkligen mina vänner där och det liv jag levde, men hade jag inte hoppat av skolan och flyttat hem hade jag aldrig funnit den utbildning jag går idag, och den älskar jag! Jag har aldrig gillat att gå till skolan men nu vill jag aldrig lämna skolan. Jag blir ledsen när jag tänker på att det snart bara är ett enda år kvar på denna utbildning, ett enda år kvar i min klass, ett enda år kvar i skolan…. hur ska jag överleva?
När jag flyttade till Eskilstuna var allt bara kaos. Jag hade aldrig trott att jag skulle komma in på utbildningen då man blev antagen genom arbetsprover och ett personligt brev, så när besluten rullade in på antagning.se ville jag inte kolla, jag ville inte bli besviken. Så jag väntade några dagar och samlade mod till att våga se beslutet, och svaret var: ANTAGEN! Jag blev helt chockad, visste inte vad jag skulle göra, sprang ner till pappa och berättade att jag kom in och sen ringde jag mamma och var hur lycklig som helst. Kort efter detta kom paniken.. jag har knappt två veckor på mig att finna ett boende i en stad jag aldrig någonsin varit i. Valde därför att bo i ett studentrum där man delar kök med tre andra vilket låg precis granne med skolan. När flytten sen kom ville jag inte flytta, en av min brors bästa vän hade tagit livet av sig och alla i Herrljunga var i chock och sorg, en tid då jag absolut inte ville lämna min lillebror och min familj, men jag var tvungen.. Försökte så gott som möjligt att njuta av skolan och nollningen men det var en utmaning, mina tankar var någon annanstans och jag velade fram och tillbaka kring att hoppa av utbildningen under de första två veckorna. Jag kände mig utanför, ingen i klassen var som jag, alla hade mycket mer erfarenhet (tyckte jag!) Men jag höll ut och tack och lov för det! Nu går jag min drömutbildning men en sjukt härlig klass och helt underbara lärare.
Den 10 maj 2012 är ett datum jag alltid kommer minnas, på gott och ont. Det var den dagen hela klassen spenderade i Stockholm på lite olika museum och det var då jag kollapsade och fick panikångest. Den absolut värsta dagen i mitt liv. Jag trodde jag skulle dö, kanske inte där direkt, men jag var helt säker på att jag var allvarligt sjuk, cancer var det första jag tänkte på. Som tur är fanns mina klasskamrater där och Klara stannade med mig hela tiden. Vi ringde sjukvårdsupplysningen som bad mig åka till akuten, men jag fick bara mer panik på tanken att åka till akuten så jag höll ut, vi åkte istället hem till Klaras föräldrar och väl där började jag må lite bättre och någon timma senare klarade vi av att ta tåget tillbaka till Eskilstuna.. Sen den dagen har jag lidit av panikångest. Den första månaden var fruktansvärd. Jag vågade inte längre vara själv, jag var livrädd för att få en attack igen, jag var livrädd för att dö, så vänner fick sova hos mig, jag klarade helt enkelt inte av min vardag. Skolan blev lidande, jag åkte hem väldigt ofta, klarade inte av att göra något och hade panik 24/7. Min nästa panikattack kom natten mellan den 5-6 juni, vaknade upp och hade sån panik. Sprang till grannen och knackade på men fick inget svar, ringde då Anna i klassen och sprang efter någon minut bort till henne. Dagen efter kom min pappa och hämtade mig, jag klarade inte att vara kvar här uppe i två dagar till. Jag trodde att allt skulle bli bra bara jag kom hem till min familj, till Herrljunga och till det ställe där jag känner mig hemma. Men jag hade fel. I början av juli började jag äta antidepressiva tabletter som hjälper både mot depression och panikångest. Allt blev mycket bättre men jag har behövt ändra dosen två gånger till. Idag mår jag otroligt mycket bättre, äntligen ser jag ett slut på denna sjukdom, jag lever inte längre med panik 24/7 och jag lever för första gången sen den 10 maj.
När det sedan kommer till bloggen så är det min personliga, digitala dagbok. Jag älskar att kunna gå fram och tillbaka och se hur jag spenderade mina dagar, vad som hände och hur jag mådde. Så en stor del av bloggen kommer handla om mitt vardagliga liv och allt vad det innebär, samtidigt som jag vill kunna dela med mig av mina tankar och åsikter kring vissa ämnen. Som ni säkert förstår så brinner jag just nu väldigt mycket för hur dagens ungdomar mår psykiskt, mycket eftersom jag själv inte mår helt hundra på grund av panikångesten sen nästan ett år tillbaka. Jag valde direkt att vara väldigt öppen om min panikångest och om hur jag mår, även när jag mår som sämst, och det har hjälp mig väldigt mycket. Därför hoppas jag att min öppenhet skall kunna hjälpa någon annan, åtminstone genom att denne person inte skall behöva känna sig ensam.
Det blev visst en väldigt lång presentation men jag hoppas att ni nu vet vem jag är och att ni fortsätter följa min blogg. Lots of love!
När jag flyttade till Eskilstuna var allt bara kaos. Jag hade aldrig trott att jag skulle komma in på utbildningen då man blev antagen genom arbetsprover och ett personligt brev, så när besluten rullade in på antagning.se ville jag inte kolla, jag ville inte bli besviken. Så jag väntade några dagar och samlade mod till att våga se beslutet, och svaret var: ANTAGEN! Jag blev helt chockad, visste inte vad jag skulle göra, sprang ner till pappa och berättade att jag kom in och sen ringde jag mamma och var hur lycklig som helst. Kort efter detta kom paniken.. jag har knappt två veckor på mig att finna ett boende i en stad jag aldrig någonsin varit i. Valde därför att bo i ett studentrum där man delar kök med tre andra vilket låg precis granne med skolan. När flytten sen kom ville jag inte flytta, en av min brors bästa vän hade tagit livet av sig och alla i Herrljunga var i chock och sorg, en tid då jag absolut inte ville lämna min lillebror och min familj, men jag var tvungen.. Försökte så gott som möjligt att njuta av skolan och nollningen men det var en utmaning, mina tankar var någon annanstans och jag velade fram och tillbaka kring att hoppa av utbildningen under de första två veckorna. Jag kände mig utanför, ingen i klassen var som jag, alla hade mycket mer erfarenhet (tyckte jag!) Men jag höll ut och tack och lov för det! Nu går jag min drömutbildning men en sjukt härlig klass och helt underbara lärare.
Den 10 maj 2012 är ett datum jag alltid kommer minnas, på gott och ont. Det var den dagen hela klassen spenderade i Stockholm på lite olika museum och det var då jag kollapsade och fick panikångest. Den absolut värsta dagen i mitt liv. Jag trodde jag skulle dö, kanske inte där direkt, men jag var helt säker på att jag var allvarligt sjuk, cancer var det första jag tänkte på. Som tur är fanns mina klasskamrater där och Klara stannade med mig hela tiden. Vi ringde sjukvårdsupplysningen som bad mig åka till akuten, men jag fick bara mer panik på tanken att åka till akuten så jag höll ut, vi åkte istället hem till Klaras föräldrar och väl där började jag må lite bättre och någon timma senare klarade vi av att ta tåget tillbaka till Eskilstuna.. Sen den dagen har jag lidit av panikångest. Den första månaden var fruktansvärd. Jag vågade inte längre vara själv, jag var livrädd för att få en attack igen, jag var livrädd för att dö, så vänner fick sova hos mig, jag klarade helt enkelt inte av min vardag. Skolan blev lidande, jag åkte hem väldigt ofta, klarade inte av att göra något och hade panik 24/7. Min nästa panikattack kom natten mellan den 5-6 juni, vaknade upp och hade sån panik. Sprang till grannen och knackade på men fick inget svar, ringde då Anna i klassen och sprang efter någon minut bort till henne. Dagen efter kom min pappa och hämtade mig, jag klarade inte att vara kvar här uppe i två dagar till. Jag trodde att allt skulle bli bra bara jag kom hem till min familj, till Herrljunga och till det ställe där jag känner mig hemma. Men jag hade fel. I början av juli började jag äta antidepressiva tabletter som hjälper både mot depression och panikångest. Allt blev mycket bättre men jag har behövt ändra dosen två gånger till. Idag mår jag otroligt mycket bättre, äntligen ser jag ett slut på denna sjukdom, jag lever inte längre med panik 24/7 och jag lever för första gången sen den 10 maj.
När det sedan kommer till bloggen så är det min personliga, digitala dagbok. Jag älskar att kunna gå fram och tillbaka och se hur jag spenderade mina dagar, vad som hände och hur jag mådde. Så en stor del av bloggen kommer handla om mitt vardagliga liv och allt vad det innebär, samtidigt som jag vill kunna dela med mig av mina tankar och åsikter kring vissa ämnen. Som ni säkert förstår så brinner jag just nu väldigt mycket för hur dagens ungdomar mår psykiskt, mycket eftersom jag själv inte mår helt hundra på grund av panikångesten sen nästan ett år tillbaka. Jag valde direkt att vara väldigt öppen om min panikångest och om hur jag mår, även när jag mår som sämst, och det har hjälp mig väldigt mycket. Därför hoppas jag att min öppenhet skall kunna hjälpa någon annan, åtminstone genom att denne person inte skall behöva känna sig ensam.
Det blev visst en väldigt lång presentation men jag hoppas att ni nu vet vem jag är och att ni fortsätter följa min blogg. Lots of love!
/ L
Saturday morning
Somna relativt tidigt? Jo visst säkert, haha. Kom inte i säng förrän efter 01.00 någon gång och idag mår jag som jag förtjänar. Sjukt seg och har massa saker som måste göras. I ett litet försök till att orka med dagen tog jag mig en rejäl frukost och just nu sitter jag i soffan med datorn i knät och kurslitteraturen vid sidan, idag måste jag skriva klart ett litteraturarbete, max 2 A4 så det skall jag nog klara av! Ikväll väntas myskväll hos Linn och att färga mitt hår står på to-do listan.
/ L
Let´s do this
Ny design, ny början!
Känns väldigt bra att äntligen ta tag i bloggen igen efter alla dessa veckor.. Har saknat att inte kunna skriva ner allt som hänt och alla mina tankar som snurrar runt i huvudet, för den senaste tiden har det varit en hel del. Men nu blir det ändring på det! Återigen kommer jag dela med mig av mina tankar och min vardag : )
Har märkt att antalet besökare har sjunkit drastiskt den senaste tiden, inte så konstigt kanske, men tänkte i alla fall försöka börja om från början och då passar det väl bra med att göra en lite presentation om mig själv och vad denna bloggen kommer innehålla!? Så håll utkik efter detta. Nu tänker jag dock krypa ner i soffan till en film och sen somna relativt tidigt.
/ L
