new changes
Jag börjar verkligen få tillbaka suget av att börja blogga på allvar igen, men är lite trött på utseendet så förhoppningsvis orkar jag snart ta tag i det också : ) Jag känner att jag vill ha vissa ämnen som jag tar upp här på bloggen och något som verkligen är viktigt i mitt liv just nu är träning, dock bara på rookie nivå, men va fan ; )
Ville bara dela detta med er ; )
Puss & kram
I just love pictures
Sitter precis och kollar igenom min blogg och har världens största leende ♥ Fy fan vad jag blir glad av bilder, det är verkligen mitt sätt att minnas tillbaka på. Bara av att se en bild så minns jag tillbaka till den dagen då bilden togs, jag minns precis allt som hände då och får tillbaka exakt samma känsla, underbart! Har haft ett x antal bloggar under åren men jag ångrar det verkligen inte. Jag älskar att ha en "dagbok" som jag kan kolla tillbaka på, ha ett ställe där jag kan samla tankar och känslor från min vardag!
Jag älskar verkligen detta året, 2013 är det bästa året hittills : ) Min panikångest har knappt gjort sig påmind överhuvudtaget, jag älskar mig själv nåt enormt mycket, jag tränar och är hälsosam, skolan flyter på som bara den och jag har ett underbart socialt liv, hur kan man göra annat än älska allt just nu?
Love, love, love, love, love, love, love, love it!
Happiness
Jag mår så jäkla bra just nu, bättre än vad jag någonsin kan komma ihåg att jag gjort förut! Vill inte säga att jag svävar på rosa moln, men det är fan inte långt ifrån ;) Jag kan inte direkt sätta fingret på vad det är som har hänt (eller jo kanske, men det håller jag för mig själv, blinkblink!), det är en salig blandning av olika händelser som har hänt under året. Jag har träffat så otroligt många fina och underbara människor detta år som har haft en så otroligt stor inverkan på mitt liv och jag kan inget annat än att le när jag tänker på dem.
2013 är mitt år, that´s the truth ♥
Jag är äntligen mig själv, till 110%! Numera lever jag livet, jag överlever inte bara vilket jag gjort i många, många år. Jag är lycklig, jag mår bra och jag älskar mig själv. Underbar känsla helt enkelt! Skolan rullar på som vanligt, njuter av kunskapen jag får, jag har en ny lägenhet som jag fullständigt älskar och mina vänner finns fortfarande kvar och fyller mitt liv med så mycket kärlek. Jag har antagligen fixat praktikplats och jag är just nu hemma i Herrljunga för att vara med på en workshop med "Ljus i Alingsås", allt bara rullar på, love it!
Det finns så otroligt mycket som jag vill dela med mig men det är svårt att hinna med och uppdatera er om allt. Vill ni ha daglig uppdatering så följ mig på Instagram → lindastenqvist heter jag där! Bilder från den senaste tiden kommer upp senare ; )
Lots of love, xoxo!
It's my life, nobody elses
Nobody’s perfect. I may not be the most beautiful, the sexiest, or the girl with the perfect body,
but I don’t pretend to be someone I’m not. I’m good at being me.
I might not be proud of some of thethings I’ve done in my past,
but I’m proud of who I am today.
♥
♥
365 days later
10 maj 2012! Ett datum då mitt liv förändrades.
Idag kan jag säga att den dagen förändrade mitt liv till det bättre, men just den dagen, den 10 maj 2012, var jag på botten. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den dagen. Det var den dagen som jag fick en panikångest attack!
För mig är inte panikångest något främmande eftersom min mamma har haft det när hon var i min ålder och det är något vi alltid har pratat om i vår familj. Men den dagen var panikångest den sista tanke jag hade. Jag var helt säker på att jag var döende. Cancer var den tanke som dök upp hela tiden, jag var helt säker på att jag hade fått cancer och jag började genast tänka på alla dumma val man gjort i livet.. Varför solade jag solarium? Varför har jag aldrig tagit en sänka eller alla andra prover? Vad kan jag ha gjort för att förhindra detta? Varför har jag inte lyssnat på min kropp ordentligt? Allt bara rusade runt i huvudet, tankarna var så otroligt många och just då ville jag bara hem, inte hem till Eskilstuna utan hem till min familj. Som tur är var min klass med mig i Stockholm den dagen och Klara stannade vid min sida hela dagen.. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och dem bad mig åka till akuten eftersom de inte kunde veta vad det var som var fel, men det fick mig bara att må ännu sämre, jag är nämligen livrädd för läkare och sprutor. Istället tog Klara med mig hem till hennes föräldrar i Stockholm och efter att ha varit där en stund kunde jag äntligen slappna av och jag började må lite bättre igen. Åtminstone såpass att vi klarade av att åka till centralstationen och ta tåget tillbaka till Eskilstuna.
När jag tänker tillbaka så mådde jag dåligt redan när vi satte oss på tåget ifrån Eskilstuna på morgonen. Jag hade en oro i hela kroppen, jag kunde inte slappna av, satt på helspänn hela tiden. En av de jobbigaste känslorna var att jag hela tiden kände att jag behövde ha tillgång till en toalett. Om jag fick bestämma hade jag velat springa på toaletten var femte minut, Jag kommer tydligt ihåg att jag planerade när och var jag skulle kunna gå på toaletten och det var när dessa planer inte längre fungerade som panikattacken kom på riktigt. Vi skulle gå från ett museum till ett annat och jag hade ingen uppfattning om hur långt det var emellan dem vilket gav mig panik. Kände mig svimfärdig, varm, illamående.. allt på en och samma gång. I vanliga fall vet jag små knep för att få bort dessa känslor men ingenting fungerade och det var då helvetet bröt loss.
Senare på kvällen när jag väl hade kommit hem till min lägenhet ringde jag min mamma. Konstigt nog hade jag inte ens tänkt tanken att ringa mamma när jag mådde som sämst, men det gjorde jag sen. Jag grät och sa att jag att jag mådde dåligt och berättade vad som hade hänt och sa att några ifrån klassen trodde att jag hade fått panikångest. Mamma satte sig på första tåget dagen efter. På kvällen trodde jag att jag skulle klara av att vara ensam. Sandra och Anna kom förbi med en påse godis och sa att jag kunde ringda dem när som helst, det fick mig att tro att jag skulle klara av att vara själv, men jag hade fel. När de gick började jag gråta och oron kom krypandes. Jag sprang direkt över till skolan där jag visste att Anna var och den natten sov hon hos mig. Värsta natten någonsin! Kunde inte sova, var uppe varje timme..
Dagen efter var det heldag i skolan. Gick även till vårdcentralen och där trodde dem att jag hade urinvägsinfektion. Sedan kom mamma, och då släppte all oro. Jag kände mig i princip som vanligt igen och var glad över att allt det hemska var över.. Men återigen hade jag fel. När jag och mamma senare den kvällen gick och åt på en restaurang fick jag återigen en panikattack och vi var tvungna att gå därifrån innan vi hann äta upp efterrätten. Det var nu vi var övertygade om att det var panikångest jag hade fått. Försökte få en akuttid men det gick inte, det enda jag fick var numret till en akutpsykmottagning som jag kan ringa dygnet runt och då skulle dem kunna komma hem till mig om jag inte skulle kunna ta mig till dem. Detta gjorde mig lugnare och trodde faktiskt att jag skulle klara av att vara själv när mamma åkte hem på söndagen. Men oj vad fel jag hade! Klarade inte av att sova själv de närmsta tre dagarna och på onsdagen åkte jag hem till Herrljunga. Väl hemma mådde jag helt okej, visst var det sämre än innan den 10 maj, men jag hade inte lika mycket ångest och när jag kom tillbaka till Eskilstuna klarade jag av att sova själv. Däremot klarade jag inte av vardagen. Jag kunde inte åka buss, jag fick ångest när jag stod i långa köer i affärerna, jag hade jätte svårt att äta.. ja allt var i princip kaos!
Den 5 juni, knappt en månad efteråt gick jag och lade mig som vanligt.. Vaknade två timmar senare, runt midnatt, med panik! Knackade på hos min granne, fick inget svar, ringde Anna i klassen och när hon svarade sprang jag dit. Dagen efter fick jag nog, pappa var tvungen att hämta mig nu!
Då trodde jag att jag skulle bli "frisk" av att vara i hemma i Herrljunga hos min familj, men inte då! Jag skulle jobbat inom hemtjänsten men klarade inte av det och i början av juli började jag äta antidepressiva tabletter. Och sen dess har jag ätit dem. Har vart tvungen att ändra dosen två gånger och först nu mår jag äntligen bra igen! Sen februari månad känner jag mig levande. Ångesten är iprincip borta, oron finns inte hos mig dagligen längre och jag gör för första gången saker som jag vill göra. Sen februari mår jag alltså bra. Hade en svacka för någon vecka sedan men den kom jag snabbt ur och det är tack vare min familj och mina vänner. Känslan av att kunna vara ärlig mot dem och öppen om hur jag mår har hjälpt mig något enormt. Allt och alla vet om att jag har panikångest och att jag kan bli sämre, därför behöver jag inte skämmas över att säga att jag mår dåligt ena dagen och sen bättre nästa. Jag har gått på KBT samtal sen augusti och dem har verkligen hjälpt. Jag har insett att saker i mitt förflutna har med panikångesten att göra, jag har lärt mig hur jag kopplar bort tankarna och hur jag kan slappna av. Utan KBT samtalen hade jag nog inte klarat av att gå klart skolan. Jag hade nog flyttat hem och fortfarande mått dåligt. Men ett år senare kan jag säga att jag mår bra, bättre än innan panikångesten faktiskt. Det blir bättre!
/ L
One year later
"Arg, ledsen, förbannad, förödmjukad, påhoppad, besviken, övergiven..
Ungefär en sammanfattning av hur jag mådde och kände mig under större delen av kvällen igår!
Ingen toppen kväll som jag hade förväntat mig med andra ord.
Nu är jag bara väldigt glad för att återigen vara hemma hos min familj ♥"
Ungefär en sammanfattning av hur jag mådde och kände mig under större delen av kvällen igår!
Ingen toppen kväll som jag hade förväntat mig med andra ord.
Nu är jag bara väldigt glad för att återigen vara hemma hos min familj ♥"
Så här lät det för exakt ett år sedan efter en otroligt misslyckad kväll med personer som jag trodde var mina vänner. När jag tänker tillbaka på den händelse så känner jag fortfarande en stor klump i magen, vad hände liksom? Hur kunde det hända? Var det detta som var den sista droppen vilket 4 dagar senare ledde till att jag fick panikångest? Men nej, inte tänka mer på det. Ett år har gått och jag har lämnat det bakom mig. Jag har rensat rejält bland mina vänner sen ett år tillbaka och jag trivs med det liv jag lever idag! Jag kommer aldrig låta mig själv hamna i en liknande situation igen. Kanske bör jag egentligen tacka för att det hände? Det fick ju mig att inse vilka som var mina vänner, vad jag själv står för och vilket slags liv jag vill leva...
One day at a time
I did it!
Idag känns allt mycket, mycket bättre, är det inte konstigt? Lite förkyld fortfarande men ingen ångest. Pratade lite med Martina innan jag somnade igår och hon påminde mig om att det är viktigt att tänka på allt det positiva istället för att fokusera på vad som är jobbigt och negativt. Fyller jag min hjärna med positiva tankar kommer ångesten försvinna allt mer, så det är vad jag har gjort idag! Inte haft ett enda "måste", fokuserat på vad som gör mig glad och det funkar : ) Skall fortsätta så här från och med nu, vill ju inte att ångesten skall styra mitt liv, vill inte att någon/något skall styra mitt liv! Har vart med om det förr och vill inte dit igen..
Ville bara dela med mig om att allt är bra nu och det skall det fortsätta vara också ♥
21:37
Läser jag vad jag skrev sist så kände jag mig stark kort efter attacken, men det förändrades ganska snabbt. Tårarna började rinna och slutade inte förrän 3 timmar senare :( har pratat med mamma flera gånger under dagen men även pratat med Kathrin, Linn och Robert! Mina samtal med dem fick tårarna att avta och dem betyder så mkt för mig, att veta att folk bryr sig och att de vet om hur jag mår! Alla erbjöd sig sovplats och sa att jag kan ringa dem när som helst 24/7, kan inte förklara hur mkt det betyder för mig ♡
Dock sitter jag fortfarande hemma själv just nu, av egen vilja! Jag försöker inse att inget blir bättre av att fly från situationen och därför ska jag försöka klara av att vara själv. Kommer förhoppningsvis gå bra och jag kommer vara stolt imorgon om jag klarar det! NEJ, NÄR JAG KLARAT DET!
Känner dock att en del tankar kommer krypande och jag är rädd för att det ska bli likadant i morgon. Tog därför en extra tablett precis, eller en halv. Ska kolla på farmen nu och sen försöka somna! Gillar egentligen inte när inlägg som dessa kommer upp på bloggen, men bloggen är min dagbok och jag mår bättre av att skriva av mig! Uppdaterar mer imorgon.
Here we go again!
Ett nytt bakslag, eller det kanske är fel ord men idag fick jag återigen lite panik :( vaknade och mådde bra, kände knappt av förkylningen men sen kom den brinnande känslan i axlarna och värmen sköljde över mig! Fick panik och visste inte vad jag skulle göra, ville ringa på hjälp men visste inte vem?! Har massa jag kan ringa till men i stundens hetta kunde jag inte tänka på en enda :( det enda jag kunde göra var att andas och prata mig själv tillrätta. Och tänker jag efter höll det bara i sig i några minuter men det räcker för att man ska må dåligt! Usch!!!!! Att ens egna hjärna kan spöka så med en, avskyr det.
Nu är allt lugnt igen, har ringt mamma och gråtit lite! Känns alltid bättre när man pratat med någon, skickade även sms till Linn för att prata ut lite :) känner mig ganska stark just nu, jag vet ju att jag klarar detta och att det bara sitter i min hjärna men skulle ljuga om jag sa att jag inte helst av allt vill sitta på tåget hem till herrljunga! Men jag ska hem om fem dagar, bara att hålla ut.
I don’t know the key to success, but the key to failure is trying to please everybody.
Nu var det väldigt, väldigt länge sedan jag var inne här på bloggen. Har helt enkelt vart hemma hos mina föräldrar och då har jag haft mycket annat för mig som jag har prioriterat. Men jag har i alla fall bestämt att det skall bli ändring på detta, jag älskar faktiskt att skriva av mig här och dela med mig av mina tankar, inte bara för att ni, mina läsare skall få läsa det utan även för att jag själv skall kunna gå tillbaka och se vad som har hänt i mitt liv, det är ju så lätt att glömma av vissa saker och då kommer bloggen alltid finnas där för att påminna mig, både de positiva och negativa delarna i mitt liv : )
Nu är jag i alla fall tillbaka i Eskilstuna, känns väl lite sådär om jag skall vara ärlig.. Som ni vet har jag ju panikångest sen nästan ett år tillbaka nu, och jag mår fortfarande dåligt på grund av det.. När jag väl var hemma under "jullovet" var det helt fantastiskt, jag mådde otroligt bra och njöt verkligen av att vara hemma hos de jag älskar ♥ Dock var det ju mindre roligt att behöva åka upp hit igen i söndags.. Fick lite ångest över det någon dag innan det var dags att åka och det var då verkligheten slog mig. Jag är inte frisk, jag mår inte så bra som jag trott, jag mår inte lika bra här uppe som jag gör hemma och därför var det extra jobbigt att lämna det ställe som jag älskar, det ställe där jag mår bra för att istället åka upp hit, där jag inte mår lika bra! Det här med panikångest är en väldigt konstig sjukdom.. För det första dök det upp från ingenstans, visst jag har ju förstått att mycket som hänt i mitt liv tidigare är en stor orsak till varför detta dök upp, men varför det just dök upp i Stockholm den 10 maj kan jag verkligen inte svara på. Och att jag numera är rädd för och får ångest på grund av saker som jag tidigare älskat kan jag inte heller riktigt förstå och acceptera. Jag har alltid drömt om den dagen då jag flyttar hemifrån och när jag väl gjorde det och flyttade till Trollhättan mådde jag så otroligt bra! Visst fanns det lite problem med en viss kille under den tiden till och från, men jag mådde bra av att bo själv, jag älskade det, och nu, nu avskyr jag det. Eller avsky kanske är fel ord, men jag är i alla fall inte alls lika bekväm med det längre : ( Det är det här som jag har svårt att förstå och acceptera, att jag inte längre är samma person som innan.. Jag vet att man förä'ndras som person hela tiden och det accepterar jag, men just det här att jag inte själv har valt att vara så här och att må så här, det är det jobbiga. Men nu jobbar jag på att älska den jag är idag, att jobba bort panikångesten och leva så bra jag bara kan.
Hade aldrig klarat av min tid här uppe i Eskilstuna utan mina vänner här uppe och alla jag älskar där hemma ♥ Hemifrån får jag stöd och styrka åt att klara av tiden här uppe och när jag väl är här finns Linn! Hon är mitt största stöd just nu. Det är helt sjukt hur bra vänner vi har blivit under så kort tid, vi är så otroligt lika och har grymt kul oavsett vad vi gör : ) Har en massa planer framöver som vi skall hitta på, kul, kul, kul!
Nä, slut med det negativa nu. Tänker ta en lång varm dusch nu och sen kolla "Så blev vi svenska hollywoodfruar"! Puss&kram.
Good morning!
Haha, har drömt en så sjukt konstig dröm inatt! Det började med att jag åkte tåg tillsammans med alla rums ettorna, efter det festade jag och min syster med min klass och väl där blev jag as packad och helt plötsligt festade jag runt med en kille som ibland var Hugh Hefner och ibland Bingo :) så sjukt rolig dröm! Det bästa var när Bingo berättade att hans bästa förhållande var med en kille som heter Christoffer som han träffade när han var 20! Haha! Har fortfarande ett leende på läpparna :)
Nä, dags att kliva upp och lämna drömmen. Puss&Kram
View change as the one constant in your life. Welcome it. Expect it. Anticipate it.
Nu var det några dagar sen jag var här inne och det behövdes. Har haft en liten down period nu i några dagar och då vill jag gärna hålla mig ifrån datorn för att det inte skall komma upp en massa negativa inlägg här.. Nu mår jag däremot bättre, inte helt fri från dåliga tankar men jag kan hantera dem.. Ända sen jag började på mina KBT samtal har jag fört en "dagbok" och satt och läste igenom den idag och insåg att mina dåliga perioder kommer i samband med att jag får min mens.. That´s wierd? Kan i för sig förstå att kroppen blir lite koko då eftersom det handlar om hormoner, men nu undrar jag mest vad jag kan göra åt det? Vill absolut inte byta ut mina p-piller mot något annat preventivmedel och jag vill helst inte sluta ta dem heller.. får ta och ringa barnmorskan på måndag och få till ett möte så jag kan bolla mina idéer med någon som kan sin sak!
Veckan som har vart har i alla fall varit väldigt lugn. Presentationen i onsdags gick jätte bra, knappt nervös så det är ett framsteg : ) sen har jag bara lunchat med Paula, vart på stan med Kathrin och haft en filmkväll hemma hos Linn. Idag blir det myskväll för mig och Molly.. Skall testa på att göra egen Chai Latte och mysa med en fruktsallad och glass ikväll ♥ Hoppas ni har en underbar lördag.
tv4
Är det någon mer än jag som kollar på 4an just nu? Det går en dokumentär om
"Bulgariens övergivna barn - återbesöket".
Så hemsk dokumentär, helt fruktansvärt! Det värsta jag sett, hur kan man behandla barn på det sättet? Usch! Blir så arg när jag ser det, att sånt här förekommer saknar ord.. Hur kan vårdarna arbeta där? Hur kan de gå hem till sin familj på kvällen och vara nöjda med livet? Så hemskt, saknar ord!
Anyone can give up, it’s the easiest thing to do. But to hold yourself together when everyone would expect you to fall apart; that is true strength.
Köpte ny plånbok i helgen och när jag väl rensade min gamla hittade jag en lapp som jag helt hade glömt av att jag ens hade skrivit. Det var en lapp som jag skrev en dag då jag bestämde mig för att göra en förändring här i livet, och jag valde att ha den i plånboken för att alltid ha den med mig ♥ En massa känslor kom tillbaka när jag läste det, det måste ha vart omkring ett år sedan jag skrev den men det som står är så sant, och jag blir så glad av att kunna säga att jag håller det jag den dagen lovade.
När jag berättar för folk om vad jag varit med om här i livet brukar de flesta tycka synd om mig, och det gjorde jag med, i många, många år. Men inte längre! Numera kan jag se det ur en positiv vinkel. Tack vare det jag varit med om har jag blivit den jag är, har de kunskaper som jag fått och numera vet jag vad jag vill och inte vill, vad jag vill ha och inte ha, och det är jag tacksam över. Idag hoppas jag att folk ser det i mig när jag berättar om det jag varit med om, jag hoppas och önskar att folk idag hör och tänker; "Vad stark hon är". För det är precis så jag känner mig, stark, mycket starkare nu än då!
.
4 oktober
Jag hade hoppats på att det inte skulle bli några depp-inlägg här numera men så blir det visst inte. Jag vet att man inte blir "frisk" från detta utan att man lär sig leva med det, men jag trodde jag hade allt under kotroll och så blir det så här? Det sänker en verkligen.. Idag vaknade jag och mådde toppen! Tog en tablett extra igår kväll och den gjorde det den skall göra.. klev upp och började plugga och trodde att allt var toppen, sen kom känslan tillbaka.. det är inte alls så hemsk som den har varit men den är tillräcklig för att jag inte skall kunna fungera på ett sätt som jag vill.. Än en gång gjorde jag allt jag kunde komma på, inget hjälpte och då var det dags att ta en tablett till : ( Har inte behövt detta sen jag började äta mina antidepressiva och det gör mig förbannad! Jag hatar denna sjukdomen, jag hatar att man tror man är på rätt väg och sen kommer ett bakslag, men jag vet samtidigt att det är så här det kommer vara ett bra tag till, det har ju faktiskt bara gått ungefär 4 månader sen jag fick det, och bara lite mer än 2 månader sen jag började med tabletterna, så jag får väl ändå på något konstigt sätt se det som ett framsteg?!
Tankarna rusar runt i hjärnan.. pressar jag mig själv för mycket? är jag stressad? vad gör jag för fel? skall jag hoppa av skolan? skall jag börja träna? Inget roligt alls kan jag lova! Det har vart så nära att jag ville åka hem idag, men jag ger mig inte.. jag är envis och det tror jag är positivt i detta fall.. om det inte blir bättre får jag väl ta det då, men jag skall hålla ut! Jag har mina underbara vänner här som jag kan prata med och som jag vet ställer upp om det behövs och jag har min familj där hemma som gör allt de kan för att jag skall må bättre. Min psykoterapeut är helt underbar och hon får mig verkligen att känna mig bättre, så jag har ju egentligen allt som behövs för att lyckas, det kanske bara är dags för mig själv att tro på att jag kommer lyckas? även om det kommer ta tid!
This is not a happy day
Idag är ingen bra dag.. Har sovit väldigt dåligt inatt och har nu under några timmar haft en olustig känsla i kroppen : ( Har gjort allt som vanligtvis brukar bryta den onda cirkeln men det funkar inte fullt ut. Egentligen vill jag ge efter och sätta mig på ett tåg hem till Herrljunga, men jag vet att det inte löser någonting : ( Usch, jag är så jävla trött på detta, trodde det var slut på dagar som dessa, men icke! Antar att det är något jag får leva med.. Inte kul alls!
Instead of wishing you were someone else, be proud of who you are. You never know who has been looking at you wishing they were you.
Nu har jag bott här uppe i 31 dagar, något jag inte alls trodde var möjligt i somras, men det går bra, faktiskt mycket bättre än bra. Skolan har kommit igång, läser så mycket som jag orkar med och det går bättre och bättre ju längre tid det går, ännu en sak jag inte trodde jag skulle klara av.. Dagarna går ganska snabbt förbi nu för tiden, finns en del skolarbeten som måste göras och resten av tiden spenderar jag tillsammans med vänner, speciellt Linn. Fixar och trixar även lite här hemma och börjar trivas väldigt bra här igen, vilket verkligen har underlättat flytten hit upp.
I måndags kom min syster upp hit för första gången och hon åkte hem idag, så det blev två nätter hon stannade : ) Vi hann med en hel del, lunch på stan, shopping, middag ute, två filmer har vi avverkat, båda två lika dåliga, haha, och även lite hederligt systermys..Var väldigt kul att hon kom och hälsade på, hon är den första som hälsar på om man inte räknar med mamma och pappa..
Tror denna terminen bara kommer springa förbi då jag har en hel del roliga saker att se fram emot. Om 16 dagar kommer Martina upp hit och hälsar på över en helg, om 37 dagar kommer mina föräldrar upp hit med Molly och när de sen åker hem igen skall Molly stanna här i 12 dagar ♥ Saknar henne som sjutton och vill att dagarna bara skall springa förbi så jag får hit henne, kommer vara ledig den första veckan som hon är här och då kommer jag bara ligga i soffan och mysa med henne... Sen drar jag hem i november och då blir det en heldag/helkväll/helnatt med min älskade vän Madeleine, middag, ladiesnight och dans hela natten lång står på schemat : ) och kort efter detta är det helt plötsligt jullov, sjukt vad tiden kommer gå snabbt!
Bloggandet kommer fortfarande vara lite upp och ned, jag försöker få bort så mycket stress och "måsten" i min vardag och därmed kommer det bara dyka upp nåt inlägg lite då och då, ville bara visa att jag lever, haha!
Its the people that know u the least that judge u the most.
Denna helgen är det cykelfestivalen i Vårgårda, en helg som jag alltid spenderat i Vårgårda de senaste 7 (?) åren, men inte idag! På tok för mycket har hänt denna veckan för att jag skall kunna gå ut och festa med mina vänner + att jag dessutom är dunderförkyld och måste kurera mig enormt mycket eftersom jag skall spendera hela morgondagen i Gränna.. Det känns i alla fall jätte konstigt att helt plötsligt inte spendera denna helgen i Vårgårda tillsammans med en massa underbara vänner, men jag antar att jag får stå ut, det finns ju alltid nästa år ♥
Måste säga att mina värsta fyllor faktiskt har vart under just denna helgen.. En gång, min värsta fylla någonsin var när jag hade fyllt 18. Det var Cykelfestivalen och jag skulle spendera fredagskvällen tillsammans med min kompis Madelene som precis flyttat ihop med sin kille i Vårgårda.. Eftersom jag knappt hade någon alkohol trodde jag verkligen inte att kvällen skulle kunna spåra ur så mycket som det gjorde men jag kan ju säga så här, mitt sista minne för den kvällen är att jag sitter i Maddes hall och tar på mig skorna eftersom vi alla skulle dra ner till öltältet på torget och mitt nästa minne efter detta är att jag vaknar upp vid 9 dagen efter.. Det värsta med denna minnesluckan är att jag, istället för att följa med Madde och vännerna till öltältet hade jag skuttat iväg hem till Emil där min dåvarande pojkvän festade. Att ta sig dit som i vanliga fall bara tar en kvart hade för mig tagit omkring en timme och väl framme hos dem började jag efter ett tag spy som bara den och var helt borta men på något sätt hade min kille fått med mig hem och det var alltså där jag vaknade upp. Har aldrig haft en sån fylla någonsin sen dess och idag skrattar jag åt händelsen men samtidigt är jag grymt tacksam för alla som tog hand om mig den kvällen.. Bara tanken på vad som kunde hänt mig under den kvällen om jag traskade omkring ensam skrämmer mig än idag..
