Det känns så sjukt att läsa inlägget som jag skrev den 10 maj för just då, när jag skrev det, hade jag verkligen ingen aning om hur den dagen skulle sluta.. Jag såg fram emot att spendera en heldag i Stockholm med klassen och kanske sitta på någon uteservering med en glass i handen och njuta av solen, men istället blev den dagen ett rent helvete..

Den 10 maj fick jag en panikattack. Känslan jag gick runt med hela dagen var fruktansvärd. En konstant panik i kroppen som gjorde att jag inte kunde sitta still, inte koncentrera mig och hade ingen som helst kontroll över min egna kropp eller mina egna tankar. Nu i efterhand förstår jag varför det hela skedde och att jag faktiskt hade panik konstant sen dess att jag klev på tåget i Eskilstuna. Däremot blev allt mycket värre efter ungefär halva dagen i Stockholm, när vi skulle ta oss från ena museet till det andra. De 15 minuter som det tog att gå dit kändes som en evighet och jag var väldigt osäker på om jag ens skulle orka de sista 100 meterna. Det var här paniken exploderade och jag tappade verkligen all kontroll. Tack och lov har jag en fantastisk klass och vänner som tog hand om mig. Klara fick skippa det sista museet och istället vara med mig. Vi gjorde allt för att försöka lugna ned mig, köpte en bulle för att försöka få upp blodsockret (kände mig svimfärdig), låg på en bänk med fötterna i högläge (kände mig fortfarande svimfärdig), spenderade massa tid inne på toaletterna, visste inte om jag ville spy eller svimma, det enda jag visste var att jag aldrig någonsin hade känt något liknande och jag hade absolut ingen kontroll över min kropp. En känsla jag aldrig någonsin vill uppleva igen.

Efter ett tag när jag märkte att paniken inte släppte bestämde Klara sig för att ringa sjukvårdsupplysningen och efter några minuters samtal rådde dem oss om att åka raka vägen till akuten, vilket bara gav mig allt mer panik och tårarna började komma! Då hade jag absolut ingen aning om att det var en panikattack jag hade och jag trodde istället det värsta, att jag hade cancer eller någon annan dödlig sjukdom och att jag skulle dö nu, här och nu! Vi gick ut från museet för att försöka få tag i någon taxi men det fanns ingen ledig, vilket lugnade mig lite eftersom det innebar att jag inte kunde ta mig till akuten (ville inte dit eftersom jag har världens skräck för sprutor och läkare), så istället ringde vi Klaras mamma som bor i Stockholm och jag fick prata lite med henne vilket lugnade mig en del och efter det samtalet bestämde vi oss för att ta bussen hem till Klaras mamma. Bussresan dit på typ 10 minuter innebar en hel del panik för mig men jag gjorde mitt bästa för att dölja det och när vi väl skulle ta oss hem till Eskilstuna igen hade jag hunnit lugna mig en hel del och tågresan hem gick helt okej.. Väl hemma ringde jag min mamma och berättade vad som hänt, det var först här jag började inse att det antagligen var en panikattack jag hade haft. Mamma bestämde sig för att ta det första möjliga tåget dagen efter och det gjorde hon! Vågade dock inte sova ensam den natten så Anna fick sova här och det var nog den värsta natten jag någonsin haft! Sov inte många timmar och varje gång jag vaknade, vaknade jag med panik och trodde allvarligt talat att jag skulle dö, var svimfärdig och fick lägga en massa kuddar under benen för att få dem i högläge, det hjälpte inte men efter ett tag somnade jag om, och så höll det på hela natten.. Dagen efter vaknade jag återigen med oro och en knut i magen. Ringde vårdcentralen och fick en tid då vi tog en massa prover men inget visade något allvarligt, vilket lugnade mig, och läkaren trodde då att jag hade en svår urinvägsinfektion vilket gjorde att jag fick penicillin. Efter skoldagen pratade jag ut ordentligt med mamma och försökte lista ut vad som hade hänt men mest av allt, varför det hände.. Kom fram till en hel del och eftersom jag då kände mig väldigt bra testade vi på att äta ute på restaurang, vilket visade sig vara ett misstag. Precis innan vi fick vår efterrätt fick jag återigen en panikattack, denna gången lite mildare än den i Stockholm, men vi fick gå därifrån.. Hackade tänder som en tok och hade återigen ingen kontroll över min kropp, men tack vare att mamma fanns här fick jag tillbaka kontrollen ganska snabbt och resten av helgen kunde jag andas ut och till och med sova hela nätterna utan någon oro. Det enda som påminde mig om den hemska dagen var knuten i magen som gjorde det otroligt svårt för mig att äta. När söndagen närmade sig började jag återigen få lite panik eftersom jag visste att mamma skulle åka hem och jag visste att jag inte kunde följa med henne hem eftersom vi har en kurs kvar i skolan och det enda jag ville just då var att hoppa på tåget med henne och stanna i Herrljunga resten av sommaren.. Därför bestämde vi oss för att ringa en jourläkare och se om jag kunde få någon lugnande tablett eller tid för samtal, vilket förhoppningsvis skulle lugna ned mig, istället för det rådde han oss att ringa akut psykmottagningen och det gjorde jag, fick där veta att jag kan ringa dem när som helst 24/7 och är paniken så pass allvarlig kan de skicka en läkare hem till mig, detta gjorde mig väldigt lugn och jag kände då att jag skulle klara av detta. Söndagen kom och mamma åkte hem, helt plötsligt var jag själv i 6 timmar, kändes som en evighet och efter halva tiden kom oron och paniken krypande igen, detta var första gången jag var ensam sen panikattacken i Stockholm, frågade då Klara om hon kunde sova här hos mig vilket hon gjorde och så höll det på fram till tisdagen. På måndagen ringde jag återigen läkaren, denna gången för att få en akuttid pga panikattacken. Fick det och läkaren skrev ut antidepressiva mediciner + en ångestdämpande tablett, vilket gjorde mig skräckslagen, mest för att han berättade att ångesten kan bli starkare den första veckan men även för att jag verkligen inte vill äta sådana tabletter.. Vägrade ta dem och tog därför endast ut de ångestdämpade tabletterna för att ha som en säkerhet här hemma utifall att paniken skulle komma. Först på tisdagen vågade jag sova ensam och det gick bra, dagen efter åkte jag hem till mamma och pappa igen och stannade där till söndag och sen dess har jag äntligen vågat sova ensam utan att känna panik. Finally!!

Detta har vart ett helvete och är det fortfarande, men jag blir bättre och bättre för var dag som går och nu kan jag stolt säga att jag har klarat av att vara ensam här hela helgen, en väldigt stor sak för mig. Lite dumma tankar igår men jag klarade det! Mycket tack vare mitt samtal med skolans kurator förra veckan, hon fick mig att inse varför allt har hänt och det var otroligt hälsosamt att prata med henne, skall dit i veckan igen. Mitt nästa test är att försöka våga åka skolbussen till Västerås.

Så, there you have it! Detta är anledningen till att jag inte uppdaterat här på bloggen. Jag mår fortfarande inte helt bra och kommer inte göra det på ett tag, men jag jobbar på det. Mycket kommer behöva förändras i mitt liv för att undvika att något liknande händer igen och från och med nu kommer jag vara den personen som jag är, mitt sanna jag.