365 days later
10 maj 2012! Ett datum då mitt liv förändrades.
Idag kan jag säga att den dagen förändrade mitt liv till det bättre, men just den dagen, den 10 maj 2012, var jag på botten. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den dagen. Det var den dagen som jag fick en panikångest attack!
För mig är inte panikångest något främmande eftersom min mamma har haft det när hon var i min ålder och det är något vi alltid har pratat om i vår familj. Men den dagen var panikångest den sista tanke jag hade. Jag var helt säker på att jag var döende. Cancer var den tanke som dök upp hela tiden, jag var helt säker på att jag hade fått cancer och jag började genast tänka på alla dumma val man gjort i livet.. Varför solade jag solarium? Varför har jag aldrig tagit en sänka eller alla andra prover? Vad kan jag ha gjort för att förhindra detta? Varför har jag inte lyssnat på min kropp ordentligt? Allt bara rusade runt i huvudet, tankarna var så otroligt många och just då ville jag bara hem, inte hem till Eskilstuna utan hem till min familj. Som tur är var min klass med mig i Stockholm den dagen och Klara stannade vid min sida hela dagen.. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och dem bad mig åka till akuten eftersom de inte kunde veta vad det var som var fel, men det fick mig bara att må ännu sämre, jag är nämligen livrädd för läkare och sprutor. Istället tog Klara med mig hem till hennes föräldrar i Stockholm och efter att ha varit där en stund kunde jag äntligen slappna av och jag började må lite bättre igen. Åtminstone såpass att vi klarade av att åka till centralstationen och ta tåget tillbaka till Eskilstuna.
När jag tänker tillbaka så mådde jag dåligt redan när vi satte oss på tåget ifrån Eskilstuna på morgonen. Jag hade en oro i hela kroppen, jag kunde inte slappna av, satt på helspänn hela tiden. En av de jobbigaste känslorna var att jag hela tiden kände att jag behövde ha tillgång till en toalett. Om jag fick bestämma hade jag velat springa på toaletten var femte minut, Jag kommer tydligt ihåg att jag planerade när och var jag skulle kunna gå på toaletten och det var när dessa planer inte längre fungerade som panikattacken kom på riktigt. Vi skulle gå från ett museum till ett annat och jag hade ingen uppfattning om hur långt det var emellan dem vilket gav mig panik. Kände mig svimfärdig, varm, illamående.. allt på en och samma gång. I vanliga fall vet jag små knep för att få bort dessa känslor men ingenting fungerade och det var då helvetet bröt loss.
Senare på kvällen när jag väl hade kommit hem till min lägenhet ringde jag min mamma. Konstigt nog hade jag inte ens tänkt tanken att ringa mamma när jag mådde som sämst, men det gjorde jag sen. Jag grät och sa att jag att jag mådde dåligt och berättade vad som hade hänt och sa att några ifrån klassen trodde att jag hade fått panikångest. Mamma satte sig på första tåget dagen efter. På kvällen trodde jag att jag skulle klara av att vara ensam. Sandra och Anna kom förbi med en påse godis och sa att jag kunde ringda dem när som helst, det fick mig att tro att jag skulle klara av att vara själv, men jag hade fel. När de gick började jag gråta och oron kom krypandes. Jag sprang direkt över till skolan där jag visste att Anna var och den natten sov hon hos mig. Värsta natten någonsin! Kunde inte sova, var uppe varje timme..
Dagen efter var det heldag i skolan. Gick även till vårdcentralen och där trodde dem att jag hade urinvägsinfektion. Sedan kom mamma, och då släppte all oro. Jag kände mig i princip som vanligt igen och var glad över att allt det hemska var över.. Men återigen hade jag fel. När jag och mamma senare den kvällen gick och åt på en restaurang fick jag återigen en panikattack och vi var tvungna att gå därifrån innan vi hann äta upp efterrätten. Det var nu vi var övertygade om att det var panikångest jag hade fått. Försökte få en akuttid men det gick inte, det enda jag fick var numret till en akutpsykmottagning som jag kan ringa dygnet runt och då skulle dem kunna komma hem till mig om jag inte skulle kunna ta mig till dem. Detta gjorde mig lugnare och trodde faktiskt att jag skulle klara av att vara själv när mamma åkte hem på söndagen. Men oj vad fel jag hade! Klarade inte av att sova själv de närmsta tre dagarna och på onsdagen åkte jag hem till Herrljunga. Väl hemma mådde jag helt okej, visst var det sämre än innan den 10 maj, men jag hade inte lika mycket ångest och när jag kom tillbaka till Eskilstuna klarade jag av att sova själv. Däremot klarade jag inte av vardagen. Jag kunde inte åka buss, jag fick ångest när jag stod i långa köer i affärerna, jag hade jätte svårt att äta.. ja allt var i princip kaos!
Den 5 juni, knappt en månad efteråt gick jag och lade mig som vanligt.. Vaknade två timmar senare, runt midnatt, med panik! Knackade på hos min granne, fick inget svar, ringde Anna i klassen och när hon svarade sprang jag dit. Dagen efter fick jag nog, pappa var tvungen att hämta mig nu!
Då trodde jag att jag skulle bli "frisk" av att vara i hemma i Herrljunga hos min familj, men inte då! Jag skulle jobbat inom hemtjänsten men klarade inte av det och i början av juli började jag äta antidepressiva tabletter. Och sen dess har jag ätit dem. Har vart tvungen att ändra dosen två gånger och först nu mår jag äntligen bra igen! Sen februari månad känner jag mig levande. Ångesten är iprincip borta, oron finns inte hos mig dagligen längre och jag gör för första gången saker som jag vill göra. Sen februari mår jag alltså bra. Hade en svacka för någon vecka sedan men den kom jag snabbt ur och det är tack vare min familj och mina vänner. Känslan av att kunna vara ärlig mot dem och öppen om hur jag mår har hjälpt mig något enormt. Allt och alla vet om att jag har panikångest och att jag kan bli sämre, därför behöver jag inte skämmas över att säga att jag mår dåligt ena dagen och sen bättre nästa. Jag har gått på KBT samtal sen augusti och dem har verkligen hjälpt. Jag har insett att saker i mitt förflutna har med panikångesten att göra, jag har lärt mig hur jag kopplar bort tankarna och hur jag kan slappna av. Utan KBT samtalen hade jag nog inte klarat av att gå klart skolan. Jag hade nog flyttat hem och fortfarande mått dåligt. Men ett år senare kan jag säga att jag mår bra, bättre än innan panikångesten faktiskt. Det blir bättre!
/ L
Kommentarer
Trackback
