this is Linda Stenqvist
Mitt namn är då Linda Stenqvist, jag fyller 24 år den 14 maj vilket är väldigt, väldigt snart : ) Sen snart två år tillbaka bor jag i Eskilstuna där jag läser Informationsdesign med inriktning rumslig gestaltning, vilket är en treårig högskoleutbildning på Mälardalens högskola. Mina dagar just nu består av plugg, plugg, plugg och sen lite mer plugg, haha! Nä riktigt så illa är det kanske inte, men dagarna slukas av plugget men förutom det brukar jag försöka spendera mina dagar med mina underbara vänner och även få till några timmar på gymmet. Jag är uppvuxen i en liten ort som heter Herrljunga i Västra Götaland och där bodde jag fram till att jag blev 20 år då jag för första gången flyttade hemifrån och bosatte mig i Trollhättan för att studera. Denna gång hade jag fått för mig att jag ville bli fastighetsmäklare men insåg redan under första terminen att detta inte var ett yrke för mig och min dröm om att få arbeta med inredning blev allt större och starkare. Men jag höll ut i ett och ett halvt år innan jag valde att hoppa av skolan och flytta tillbaka hem till mina föräldrar. Den tiden som jag bodde i Trollhättan var guld värd. Jag älskade varje dag och det var där jag mådde som bäst. Det var här jag blev mig själv igen efter att ha varit någon som jag inte gillade. Det var här mina ärr från ett tidigare dåligt förhållande försvann och jag började äntligen leva igen. Att flytta ifrån Trollhättan var ett jätte svårt beslut, visst avskydde jag skolan och utbildningen men jag älskade verkligen mina vänner där och det liv jag levde, men hade jag inte hoppat av skolan och flyttat hem hade jag aldrig funnit den utbildning jag går idag, och den älskar jag! Jag har aldrig gillat att gå till skolan men nu vill jag aldrig lämna skolan. Jag blir ledsen när jag tänker på att det snart bara är ett enda år kvar på denna utbildning, ett enda år kvar i min klass, ett enda år kvar i skolan…. hur ska jag överleva?
När jag flyttade till Eskilstuna var allt bara kaos. Jag hade aldrig trott att jag skulle komma in på utbildningen då man blev antagen genom arbetsprover och ett personligt brev, så när besluten rullade in på antagning.se ville jag inte kolla, jag ville inte bli besviken. Så jag väntade några dagar och samlade mod till att våga se beslutet, och svaret var: ANTAGEN! Jag blev helt chockad, visste inte vad jag skulle göra, sprang ner till pappa och berättade att jag kom in och sen ringde jag mamma och var hur lycklig som helst. Kort efter detta kom paniken.. jag har knappt två veckor på mig att finna ett boende i en stad jag aldrig någonsin varit i. Valde därför att bo i ett studentrum där man delar kök med tre andra vilket låg precis granne med skolan. När flytten sen kom ville jag inte flytta, en av min brors bästa vän hade tagit livet av sig och alla i Herrljunga var i chock och sorg, en tid då jag absolut inte ville lämna min lillebror och min familj, men jag var tvungen.. Försökte så gott som möjligt att njuta av skolan och nollningen men det var en utmaning, mina tankar var någon annanstans och jag velade fram och tillbaka kring att hoppa av utbildningen under de första två veckorna. Jag kände mig utanför, ingen i klassen var som jag, alla hade mycket mer erfarenhet (tyckte jag!) Men jag höll ut och tack och lov för det! Nu går jag min drömutbildning men en sjukt härlig klass och helt underbara lärare.
Den 10 maj 2012 är ett datum jag alltid kommer minnas, på gott och ont. Det var den dagen hela klassen spenderade i Stockholm på lite olika museum och det var då jag kollapsade och fick panikångest. Den absolut värsta dagen i mitt liv. Jag trodde jag skulle dö, kanske inte där direkt, men jag var helt säker på att jag var allvarligt sjuk, cancer var det första jag tänkte på. Som tur är fanns mina klasskamrater där och Klara stannade med mig hela tiden. Vi ringde sjukvårdsupplysningen som bad mig åka till akuten, men jag fick bara mer panik på tanken att åka till akuten så jag höll ut, vi åkte istället hem till Klaras föräldrar och väl där började jag må lite bättre och någon timma senare klarade vi av att ta tåget tillbaka till Eskilstuna.. Sen den dagen har jag lidit av panikångest. Den första månaden var fruktansvärd. Jag vågade inte längre vara själv, jag var livrädd för att få en attack igen, jag var livrädd för att dö, så vänner fick sova hos mig, jag klarade helt enkelt inte av min vardag. Skolan blev lidande, jag åkte hem väldigt ofta, klarade inte av att göra något och hade panik 24/7. Min nästa panikattack kom natten mellan den 5-6 juni, vaknade upp och hade sån panik. Sprang till grannen och knackade på men fick inget svar, ringde då Anna i klassen och sprang efter någon minut bort till henne. Dagen efter kom min pappa och hämtade mig, jag klarade inte att vara kvar här uppe i två dagar till. Jag trodde att allt skulle bli bra bara jag kom hem till min familj, till Herrljunga och till det ställe där jag känner mig hemma. Men jag hade fel. I början av juli började jag äta antidepressiva tabletter som hjälper både mot depression och panikångest. Allt blev mycket bättre men jag har behövt ändra dosen två gånger till. Idag mår jag otroligt mycket bättre, äntligen ser jag ett slut på denna sjukdom, jag lever inte längre med panik 24/7 och jag lever för första gången sen den 10 maj.
När det sedan kommer till bloggen så är det min personliga, digitala dagbok. Jag älskar att kunna gå fram och tillbaka och se hur jag spenderade mina dagar, vad som hände och hur jag mådde. Så en stor del av bloggen kommer handla om mitt vardagliga liv och allt vad det innebär, samtidigt som jag vill kunna dela med mig av mina tankar och åsikter kring vissa ämnen. Som ni säkert förstår så brinner jag just nu väldigt mycket för hur dagens ungdomar mår psykiskt, mycket eftersom jag själv inte mår helt hundra på grund av panikångesten sen nästan ett år tillbaka. Jag valde direkt att vara väldigt öppen om min panikångest och om hur jag mår, även när jag mår som sämst, och det har hjälp mig väldigt mycket. Därför hoppas jag att min öppenhet skall kunna hjälpa någon annan, åtminstone genom att denne person inte skall behöva känna sig ensam.
Det blev visst en väldigt lång presentation men jag hoppas att ni nu vet vem jag är och att ni fortsätter följa min blogg. Lots of love!
När jag flyttade till Eskilstuna var allt bara kaos. Jag hade aldrig trott att jag skulle komma in på utbildningen då man blev antagen genom arbetsprover och ett personligt brev, så när besluten rullade in på antagning.se ville jag inte kolla, jag ville inte bli besviken. Så jag väntade några dagar och samlade mod till att våga se beslutet, och svaret var: ANTAGEN! Jag blev helt chockad, visste inte vad jag skulle göra, sprang ner till pappa och berättade att jag kom in och sen ringde jag mamma och var hur lycklig som helst. Kort efter detta kom paniken.. jag har knappt två veckor på mig att finna ett boende i en stad jag aldrig någonsin varit i. Valde därför att bo i ett studentrum där man delar kök med tre andra vilket låg precis granne med skolan. När flytten sen kom ville jag inte flytta, en av min brors bästa vän hade tagit livet av sig och alla i Herrljunga var i chock och sorg, en tid då jag absolut inte ville lämna min lillebror och min familj, men jag var tvungen.. Försökte så gott som möjligt att njuta av skolan och nollningen men det var en utmaning, mina tankar var någon annanstans och jag velade fram och tillbaka kring att hoppa av utbildningen under de första två veckorna. Jag kände mig utanför, ingen i klassen var som jag, alla hade mycket mer erfarenhet (tyckte jag!) Men jag höll ut och tack och lov för det! Nu går jag min drömutbildning men en sjukt härlig klass och helt underbara lärare.
Den 10 maj 2012 är ett datum jag alltid kommer minnas, på gott och ont. Det var den dagen hela klassen spenderade i Stockholm på lite olika museum och det var då jag kollapsade och fick panikångest. Den absolut värsta dagen i mitt liv. Jag trodde jag skulle dö, kanske inte där direkt, men jag var helt säker på att jag var allvarligt sjuk, cancer var det första jag tänkte på. Som tur är fanns mina klasskamrater där och Klara stannade med mig hela tiden. Vi ringde sjukvårdsupplysningen som bad mig åka till akuten, men jag fick bara mer panik på tanken att åka till akuten så jag höll ut, vi åkte istället hem till Klaras föräldrar och väl där började jag må lite bättre och någon timma senare klarade vi av att ta tåget tillbaka till Eskilstuna.. Sen den dagen har jag lidit av panikångest. Den första månaden var fruktansvärd. Jag vågade inte längre vara själv, jag var livrädd för att få en attack igen, jag var livrädd för att dö, så vänner fick sova hos mig, jag klarade helt enkelt inte av min vardag. Skolan blev lidande, jag åkte hem väldigt ofta, klarade inte av att göra något och hade panik 24/7. Min nästa panikattack kom natten mellan den 5-6 juni, vaknade upp och hade sån panik. Sprang till grannen och knackade på men fick inget svar, ringde då Anna i klassen och sprang efter någon minut bort till henne. Dagen efter kom min pappa och hämtade mig, jag klarade inte att vara kvar här uppe i två dagar till. Jag trodde att allt skulle bli bra bara jag kom hem till min familj, till Herrljunga och till det ställe där jag känner mig hemma. Men jag hade fel. I början av juli började jag äta antidepressiva tabletter som hjälper både mot depression och panikångest. Allt blev mycket bättre men jag har behövt ändra dosen två gånger till. Idag mår jag otroligt mycket bättre, äntligen ser jag ett slut på denna sjukdom, jag lever inte längre med panik 24/7 och jag lever för första gången sen den 10 maj.
När det sedan kommer till bloggen så är det min personliga, digitala dagbok. Jag älskar att kunna gå fram och tillbaka och se hur jag spenderade mina dagar, vad som hände och hur jag mådde. Så en stor del av bloggen kommer handla om mitt vardagliga liv och allt vad det innebär, samtidigt som jag vill kunna dela med mig av mina tankar och åsikter kring vissa ämnen. Som ni säkert förstår så brinner jag just nu väldigt mycket för hur dagens ungdomar mår psykiskt, mycket eftersom jag själv inte mår helt hundra på grund av panikångesten sen nästan ett år tillbaka. Jag valde direkt att vara väldigt öppen om min panikångest och om hur jag mår, även när jag mår som sämst, och det har hjälp mig väldigt mycket. Därför hoppas jag att min öppenhet skall kunna hjälpa någon annan, åtminstone genom att denne person inte skall behöva känna sig ensam.
Det blev visst en väldigt lång presentation men jag hoppas att ni nu vet vem jag är och att ni fortsätter följa min blogg. Lots of love!
/ L
Kommentarer
Trackback
