You never know how strong you are.. until being strong is the only choice you have
I have come a long way from where I was before
I guess time will tell...
Det är sjukt hur ens tankar kan förstöra för en och att det skall vara så himla svårt att ta sig igenom det visste jag inte, men jag skall klara det! Oavsett om det innebär att jag får börja äta mina tabletter eller ej så skall detta inte få förstöra mig..
I did it!
I alla fall, skall försöka skriva lite på mitt arbete just nu och sen skall jag iväg och träffa klassen för lite vin och skoj ; )
Update;
Har lite mer än en timme kvar innan jag är hemma och det skall bli underbart! Skall fixa det sista med plugget och sen bara ha kvalitetstid med mina föräldrar, min bror och min hund, lovely!
I just could never understand hating someone so much that you would want to do something like that to me.
I morgon blir det samtal med kuratorn och sen efter det blir det en heldag på museet i Västerås, håller tummarna för att jag kommer må lika bra i morgon som jag gjort idag. Nu blir det Grey´s och sen sängen!
I think I've hit rock bottom, now it's time to get up from there and start living again.
Det känns så sjukt att läsa inlägget som jag skrev den 10 maj för just då, när jag skrev det, hade jag verkligen ingen aning om hur den dagen skulle sluta.. Jag såg fram emot att spendera en heldag i Stockholm med klassen och kanske sitta på någon uteservering med en glass i handen och njuta av solen, men istället blev den dagen ett rent helvete..
Den 10 maj fick jag en panikattack. Känslan jag gick runt med hela dagen var fruktansvärd. En konstant panik i kroppen som gjorde att jag inte kunde sitta still, inte koncentrera mig och hade ingen som helst kontroll över min egna kropp eller mina egna tankar. Nu i efterhand förstår jag varför det hela skedde och att jag faktiskt hade panik konstant sen dess att jag klev på tåget i Eskilstuna. Däremot blev allt mycket värre efter ungefär halva dagen i Stockholm, när vi skulle ta oss från ena museet till det andra. De 15 minuter som det tog att gå dit kändes som en evighet och jag var väldigt osäker på om jag ens skulle orka de sista 100 meterna. Det var här paniken exploderade och jag tappade verkligen all kontroll. Tack och lov har jag en fantastisk klass och vänner som tog hand om mig. Klara fick skippa det sista museet och istället vara med mig. Vi gjorde allt för att försöka lugna ned mig, köpte en bulle för att försöka få upp blodsockret (kände mig svimfärdig), låg på en bänk med fötterna i högläge (kände mig fortfarande svimfärdig), spenderade massa tid inne på toaletterna, visste inte om jag ville spy eller svimma, det enda jag visste var att jag aldrig någonsin hade känt något liknande och jag hade absolut ingen kontroll över min kropp. En känsla jag aldrig någonsin vill uppleva igen.
Efter ett tag när jag märkte att paniken inte släppte bestämde Klara sig för att ringa sjukvårdsupplysningen och efter några minuters samtal rådde dem oss om att åka raka vägen till akuten, vilket bara gav mig allt mer panik och tårarna började komma! Då hade jag absolut ingen aning om att det var en panikattack jag hade och jag trodde istället det värsta, att jag hade cancer eller någon annan dödlig sjukdom och att jag skulle dö nu, här och nu! Vi gick ut från museet för att försöka få tag i någon taxi men det fanns ingen ledig, vilket lugnade mig lite eftersom det innebar att jag inte kunde ta mig till akuten (ville inte dit eftersom jag har världens skräck för sprutor och läkare), så istället ringde vi Klaras mamma som bor i Stockholm och jag fick prata lite med henne vilket lugnade mig en del och efter det samtalet bestämde vi oss för att ta bussen hem till Klaras mamma. Bussresan dit på typ 10 minuter innebar en hel del panik för mig men jag gjorde mitt bästa för att dölja det och när vi väl skulle ta oss hem till Eskilstuna igen hade jag hunnit lugna mig en hel del och tågresan hem gick helt okej.. Väl hemma ringde jag min mamma och berättade vad som hänt, det var först här jag började inse att det antagligen var en panikattack jag hade haft. Mamma bestämde sig för att ta det första möjliga tåget dagen efter och det gjorde hon! Vågade dock inte sova ensam den natten så Anna fick sova här och det var nog den värsta natten jag någonsin haft! Sov inte många timmar och varje gång jag vaknade, vaknade jag med panik och trodde allvarligt talat att jag skulle dö, var svimfärdig och fick lägga en massa kuddar under benen för att få dem i högläge, det hjälpte inte men efter ett tag somnade jag om, och så höll det på hela natten.. Dagen efter vaknade jag återigen med oro och en knut i magen. Ringde vårdcentralen och fick en tid då vi tog en massa prover men inget visade något allvarligt, vilket lugnade mig, och läkaren trodde då att jag hade en svår urinvägsinfektion vilket gjorde att jag fick penicillin. Efter skoldagen pratade jag ut ordentligt med mamma och försökte lista ut vad som hade hänt men mest av allt, varför det hände.. Kom fram till en hel del och eftersom jag då kände mig väldigt bra testade vi på att äta ute på restaurang, vilket visade sig vara ett misstag. Precis innan vi fick vår efterrätt fick jag återigen en panikattack, denna gången lite mildare än den i Stockholm, men vi fick gå därifrån.. Hackade tänder som en tok och hade återigen ingen kontroll över min kropp, men tack vare att mamma fanns här fick jag tillbaka kontrollen ganska snabbt och resten av helgen kunde jag andas ut och till och med sova hela nätterna utan någon oro. Det enda som påminde mig om den hemska dagen var knuten i magen som gjorde det otroligt svårt för mig att äta. När söndagen närmade sig började jag återigen få lite panik eftersom jag visste att mamma skulle åka hem och jag visste att jag inte kunde följa med henne hem eftersom vi har en kurs kvar i skolan och det enda jag ville just då var att hoppa på tåget med henne och stanna i Herrljunga resten av sommaren.. Därför bestämde vi oss för att ringa en jourläkare och se om jag kunde få någon lugnande tablett eller tid för samtal, vilket förhoppningsvis skulle lugna ned mig, istället för det rådde han oss att ringa akut psykmottagningen och det gjorde jag, fick där veta att jag kan ringa dem när som helst 24/7 och är paniken så pass allvarlig kan de skicka en läkare hem till mig, detta gjorde mig väldigt lugn och jag kände då att jag skulle klara av detta. Söndagen kom och mamma åkte hem, helt plötsligt var jag själv i 6 timmar, kändes som en evighet och efter halva tiden kom oron och paniken krypande igen, detta var första gången jag var ensam sen panikattacken i Stockholm, frågade då Klara om hon kunde sova här hos mig vilket hon gjorde och så höll det på fram till tisdagen. På måndagen ringde jag återigen läkaren, denna gången för att få en akuttid pga panikattacken. Fick det och läkaren skrev ut antidepressiva mediciner + en ångestdämpande tablett, vilket gjorde mig skräckslagen, mest för att han berättade att ångesten kan bli starkare den första veckan men även för att jag verkligen inte vill äta sådana tabletter.. Vägrade ta dem och tog därför endast ut de ångestdämpade tabletterna för att ha som en säkerhet här hemma utifall att paniken skulle komma. Först på tisdagen vågade jag sova ensam och det gick bra, dagen efter åkte jag hem till mamma och pappa igen och stannade där till söndag och sen dess har jag äntligen vågat sova ensam utan att känna panik. Finally!!
Detta har vart ett helvete och är det fortfarande, men jag blir bättre och bättre för var dag som går och nu kan jag stolt säga att jag har klarat av att vara ensam här hela helgen, en väldigt stor sak för mig. Lite dumma tankar igår men jag klarade det! Mycket tack vare mitt samtal med skolans kurator förra veckan, hon fick mig att inse varför allt har hänt och det var otroligt hälsosamt att prata med henne, skall dit i veckan igen. Mitt nästa test är att försöka våga åka skolbussen till Västerås.
Så, there you have it! Detta är anledningen till att jag inte uppdaterat här på bloggen. Jag mår fortfarande inte helt bra och kommer inte göra det på ett tag, men jag jobbar på det. Mycket kommer behöva förändras i mitt liv för att undvika att något liknande händer igen och från och med nu kommer jag vara den personen som jag är, mitt sanna jag.
Update;
If you find it necessary to judge me by my past, don’t be surprised when I find it necessary to put you there.
We believe the liars, trust the backstabbers and like the heartbreakers
Nu låter det kanske som om hela gårdagen var hemsk och fruktansvärd men så var det verkligen inte, det handlade mest om omkring 3-4 timmar om jag inte tar helt fel men det var verkligen mardrömstimmar.. Är samtidigt väldigt tacksam för de få personer som igår visade att de brydde sig om en och faktiskt stod på min sida, kan ju tycka att fler kanske skulle gjort det men men.. är i alla fall grymt tacksam för dessa personer!
Två väldigt bra saker med dagen har i alla fall vart att jag blev godkänd på vår förra kurs "Rumsligheter" och att jag fick en fin klocka i present av min bror ♥ Med detta säger jag godnatt : )
Words can never describe
the ugly truth
Jag har även dragit ned på kolkydraterna sjukt mycket, i princip avstått från det helt och hållet i nån vecka nu samtidigt som jag tränar som en tok men samtidigt har jag haft en konstant huvudvärk under denna tiden, så frågan är ju varför jag gör det? Jo för att jag har dåligt självförtroende när det kommer till min kropp och mitt utseende tack var ett förhållande som jag hade för 4-5 år sen : (
Jag avskyr dessa tankar och för det mesta brukar jag kunna slå bort dem men ibland går det inte och då blir jag så arg på mig själv! Jag vet exakt när detta började och jag blir så arg att jag låter en annan persons åsikter spela så stor roll när det kommer till hur jag ser på mig själv.. Tror inte att jag har skrivit om detta någon gång innan överhuvudtaget men jag tror att det är bra att göra det, det känns mycket bättre att berätta hur det är, oavsett om man egentligen bara vill hålla det hemligt, men genom att prata öppet om det kan det bara bli bättre!
Samtidigt som jag tränar en hel del gör jag inte det för att gå ner i vikt! Skall jag vara ärlig ligger jag på en bra vikt för min kropp, utan jag tränar mer för att jag inte vill genomgå en operation för mitt knä och eftersom jag sen är sjukt rädd för sprutor anser jag att det är bra att träna för att hålla kroppen frisk och slippa en massa onödiga prover och liknande hos läkaren. Men jag önskar samtidigt att jag kunde njuta av all mat jag älskar utan att känna att jag behöver träna dagen efter.. Är det inte sjukt att jag kan tycka om min kropp men samtidigt tror jag inte att någon annan gör det på grund av hur ett X har behandlat mig och allt som han har sagt och gjort.. Usch, fy, bläää! Avskyr detta!
Behövde skriva av mig lite om detta och förhoppningsvis blir det bara bättre nu : )
Do not look back on happiness or dream of it in the future. You are only sure of today; do not let yourself be cheated out of it.
Usch, det är så hemskt att tänka på sånt här.. Jag önska man kunde få leva ett liv där enbart en riktigt hög ålder innebär döden, jag önska att självmord, olyckor och sjukdomar inte skulle existera och jag önskar att alla människor skulle vara lyckliga över det liv man faktiskt lever och inte tar saker för givet.
I WANT TO TRAVEL THE WORLD
Mina ögon går i kors så nu blir det sängen och The Rachel Zoe Project, natti!
Don´t play the stupid game, cause I´m a different kind of girl.
Puss&kram